När jag var liten hade jag en låtsatskompis som hette Slunda. Och ja, namnet var väl sådär, men det kommer från Tre vännerna och Jerry faktiskt. För där var det en "snygg" tjej som hette Linda, men istället för att min låtsatskompis skulle heta Linda fick hon heta Slunda. Men det var så sjukt, för hon var med överallt! Mina föräldrar var tex tvugna att sätta på henne bilbältet i bilen, ställa fram en tallrik åt henne när vi skulle äta middag och ibland säga "God natt Slunda! sov gott!" när "vi" skulle sova. Och så sa jag till min storebror Jakob att hon brukar vara min betjänt. Då sa han det hemska "Okej, slunda, hämta ett glas vatten åt mig!" Men inget hände. Då började Jakob le och sa att han inte trodde att hon fanns. Då sprack allt. slunda försvann och jag nämnde henne aldrig mer. Men jag minns så väl att jag pratade och lekte (hur jag nu gjorde det) med Slunda. Så hon kommer nog alltid att ha varit en liten barndomsvän till mig. 

Och nu låter det säkert sjukt konstigt att jag hade låtsatskompisar som inte ens fanns men det är väldigt vanligt faktiskt. Många barn har det. Men de håller bara i ett tag, ibland bara en dag för att de har tråkigt. Men det är ju så att barn har oftast bättre fantasi än vuxna, så de har lättare att "se" saker. Och då menar jag inte spöken och sånt, utan som tex låtsatspersoner som bara kommer till i lekar. Själv hade jag även en snäll gumma som hette Gunhild som hade en mataffär på mitt skrivbord. En karaktär som jag hade när jag lekte. Men nu har jag inga sånna längre. Men jag kan ibland sakna mina yngre år. Det var så enkelt att hitta på något att göra då, och alla lekar som jag kom på! Nej, då var det inga läxor eller skola som gällde. Då var det jobbiga att gå hem från dagis! Men nu är jag snart tretton, men jag tror att jag har en hel del fantasi kvar sen jag var yngre. Och vem vet, Slunda kanske kommer tillbaka?! ^^)