Alla de här programmen som SOS västkust eller 112 vad-det-nu-heter. Då visar de "Efter Pausen" och  en snutt av en gubbe som ligger på marken och så är det dramatisk musik. Då sitter man ju kvar och kollar och så försöker man fundera ut vad som kan ha hänt den där gubben. Hade han brutit ryggen? Var han död? Hade hans arm fallit av? Man biter av sig naglarna för man bli så nyfiken och så börjar programmet igen och man sitter med mega stora ögon och bah "Visa mig gubben!" och så får man svaret: "Rolf, 78 år, har slagit i tån och kan inte resa sig från golvet själv." Typ. Men i sånna lägen blir jag så fruktansvärt besviken! Man hoppas ju på det värsta och så får man det tråkigaste. Det är självklart jätte synd om Rolf, det gör ont att slå i tån, men vi hemma i soffan vill ju se blod och höra skrik! I alla fall jag.